Rise up with fists
Allt har en början. Jag tänker på hur jag som åttaåring var uppkrupen i f&f:s soffa, glömsk av omvärlden och nästan i extas över en tills dess helt okänd bok som hade lagts i mina händer. Som fängslade mig och fick mig att tappa andan. Sen dess var jag ett av de barnen som skolans läshjälpstant (nej, jag minns inte facktermen. pedagog?) aldrig behövde oroa sig.
Tro mig, jag var STOLT så STOLT när jag på mellanstadiet fick frågan "läser du något nu?" och svarade "ja, en Kitty-bok!" och på frågan "vad ska du läsa sen då?", svarade "en Kitty-bok!" eftersom det var sådana där extra stora och tjocka Kitty-böcker. I mitt tioåriga huvud borde läshjälpstanten bli mäkta imponerad! En tjock bok var en svår bok! För mig verkade en extrastor Kitty-bok ha ungefär samma litterära tyngd, som de nobelprisnominerade bökerna verkar ha för mig idag.
Jag tror att alla människor behöver berättelser. I vilken form det sedan är - böcker, tv-serier, filmer, musik, t.o.m. bilder - betyder inte så mycket. Hade jag haft en egen tv på mitt rum hade jag säkert inte orkat läsa så mycket som jag gjorde. (Trots alla mina hintar i stil med "men alltså, alla mina kompisar har faktiskt en, och hur kan vi vara här om vi inte kan se på film när vi vill?" fick jag aldrig någon.) Men det var säkert bra. För min kreativitet, eller något. Och motionen som jag fick när jag cyklade hem till B och e-su förstås.
LÄS: Intervjun med Léonora Miano, förstasidan B-delen (sydsvenskan) idag. Hon säger en hel del klockrena saker. En sådan intervju som jag föreställer mig är en drömintervju för alla journalister - skulle i alla fall vara för mig, där intervjupersonen uppenbarligen är intelligent och tänker.
Miano kring att hennes böcker har översatts till så många språk:
"Det är fruktansvärt frustrerande att jag inte kan läsa översättningarna. /.../ Det finns en tankeram, ett helt sätt att se på världen inbyggt i varje språk. Alltså är varje översättning ett förräderi. Och det inte översättarnas fel."
Berättigar på det mest praktiska sätt mitt språksnobberi, att föredrar orginalspråket framför att läsa översättningar. Och är vackert formulerat.
If you deny this, then it's your fault
Jag är en värderad medarbetare på mitt jobb! Det blev bevisat igår, då jag - äntligen - fick arbetskläder. Två svarta t-shirts i storlek large. Jag har inte provat de än, men passar de inte så gör det inget (för de låg ändå bara och tog upp plats). Jag ska få pikéer också. Min chef ville beställa de i large, men jag sa att så små som möjligt gick bättre.
När jag skulle kopiera mitt nya schema och såg hur mycket tider jag hade fått, blev jag såg lycklig att jag var tvungen att vänta lite innan jag gick ut, så att jag hann le färdigt ordentligt! För jag har länge velat jobba mer, det känns inte så lönt att jobba femton timmar i veckan enligt mig - inte om jag vill spara för en resa inom det närmaste året, vilket jag vill. Detta kändes jättebra.
Så nu ska jag spara och spara! Ingen lyx här. Nya kläder? Onödigt!
Jag har ju mina arbetskläder.
När jag skulle kopiera mitt nya schema och såg hur mycket tider jag hade fått, blev jag såg lycklig att jag var tvungen att vänta lite innan jag gick ut, så att jag hann le färdigt ordentligt! För jag har länge velat jobba mer, det känns inte så lönt att jobba femton timmar i veckan enligt mig - inte om jag vill spara för en resa inom det närmaste året, vilket jag vill. Detta kändes jättebra.
Så nu ska jag spara och spara! Ingen lyx här. Nya kläder? Onödigt!
Jag har ju mina arbetskläder.
.....
Mysig dag. Inte behöva jobba, klä sig i stora stora tjocktröjan och krypa upp i soffan framför förra veckans Heroesavsnitt medan regnet strilar ner i trädgården utanför. Om några timmar ska jag in med e-su som behöver mig som sin sminkmodell.
(bild: vill resa, nu...who needs a road)
(bild: vill resa, nu...who needs a road)
Om du läser detta:
till min kusin: jag vill ha en resblogg från er.
det är okej om du ser detta inlägg i mitten av oktober och ändå bestämmer dig för att starta en. gärna i stil med australien-bloggen.
tack.
det är okej om du ser detta inlägg i mitten av oktober och ändå bestämmer dig för att starta en. gärna i stil med australien-bloggen.
tack.
Före biografen
Idag hände det sig så, att jag stod framför en utlåningsapparat, iPodlurarna i öronen och försjunken i att lista ut var kortet skulle dras och hur (för jag är inte så erfaren som jag låtsas), när en röst trängde igenom. Denna röst sa namnet på den bok jag lånade.
Innan jag går vidare; en kort beskrivning av boken i fråga. Spelet, som var den bok jag impulsivt lånade under min korta lämna-tillbaka-de-utgångna-skivorna-visit på biblioteket, är en (typ) självbiografisk bok (sägs det) skriven av en übernörd i trettio-fyrtioårsåldern som genom en mirakulös förvandling där han rakar sitt (tunnhåriga) huvud och börjar klä sig i långa skinnrockar plötsligt får alla snygga tjejer, ja, gräddan av modellchicksen och utvikningsbrudarna.
Det finns böcker som man misstänker kommer att kännas frånstötande, och inte särskilt troliga för verkligheten, när man läser dem - detta är en sådan. Trash literature, och ändå, fascinerande, samtidigt som man bara vill ta så mycket avstånd som möjligt. "Vem läser en sådan bok?", undrade vi i bokhandeln. Faktum är att de som köper den ÄR MÅLGRUPPEN, fula killar, killar med flackande blick, o.s.v., inte bara men ofta. Men hur som helst, jag blir nyfiken och tänker att ja, klarar jag en fjärdedel av boken så är bara det bra.
- Spelet?
- Jaa...
- Är inte det en killbok?
- Joo. Egentligen.
Säger jag, och tittar på killen som pratar med mig i ögonvrån. Sen ska jag förklara lite varför jag läser den, blir förvirrad, drar boken på fel sätt, och han skrattar, slår ut med händerna och säger att han ska låta mig vara eftersom jag verkar ha problem med apparaten.
Lite mer blickar och prat, och sedan lämnar jag denna kille i typ 25-årsåldern som står och pratar med mig vid en utlåningsapparat (???) för att möta upp jen på bion. Han såg lite ut som en utbytesstudent så jag tyckte inte att han var så attraktiv. Men ball var det.
Sedan såg vi - jag och jen - på bra film med snarkande pensionärer (ok, en) och andra tjejer i publiken. Den var bra. Vi vill också ha det så.
Innan jag går vidare; en kort beskrivning av boken i fråga. Spelet, som var den bok jag impulsivt lånade under min korta lämna-tillbaka-de-utgångna-skivorna-visit på biblioteket, är en (typ) självbiografisk bok (sägs det) skriven av en übernörd i trettio-fyrtioårsåldern som genom en mirakulös förvandling där han rakar sitt (tunnhåriga) huvud och börjar klä sig i långa skinnrockar plötsligt får alla snygga tjejer, ja, gräddan av modellchicksen och utvikningsbrudarna.
Det finns böcker som man misstänker kommer att kännas frånstötande, och inte särskilt troliga för verkligheten, när man läser dem - detta är en sådan. Trash literature, och ändå, fascinerande, samtidigt som man bara vill ta så mycket avstånd som möjligt. "Vem läser en sådan bok?", undrade vi i bokhandeln. Faktum är att de som köper den ÄR MÅLGRUPPEN, fula killar, killar med flackande blick, o.s.v., inte bara men ofta. Men hur som helst, jag blir nyfiken och tänker att ja, klarar jag en fjärdedel av boken så är bara det bra.
- Spelet?
- Jaa...
- Är inte det en killbok?
- Joo. Egentligen.
Säger jag, och tittar på killen som pratar med mig i ögonvrån. Sen ska jag förklara lite varför jag läser den, blir förvirrad, drar boken på fel sätt, och han skrattar, slår ut med händerna och säger att han ska låta mig vara eftersom jag verkar ha problem med apparaten.
Lite mer blickar och prat, och sedan lämnar jag denna kille i typ 25-årsåldern som står och pratar med mig vid en utlåningsapparat (???) för att möta upp jen på bion. Han såg lite ut som en utbytesstudent så jag tyckte inte att han var så attraktiv. Men ball var det.
Sedan såg vi - jag och jen - på bra film med snarkande pensionärer (ok, en) och andra tjejer i publiken. Den var bra. Vi vill också ha det så.
Den bästa spelningen
gårkvällen var sjukt najs. fick först panik när jag höll på att missa bussen, men jag hann, och när jag och B träffades på busshållplatsen kunde vi konstatera att vi hade samma skor på oss. detta ledde B till att kommendera su att "gå mellan oss, så det inte ser konstigt ut...", men det hjälpte inte, för de kastade ändå torv på oss.
jaa, alltså, det var någon liten brutta som förföljde oss och sprang längs Leonardgallerians tak och kastade torv på oss. det började med att hon ropade "horunge" eller något liknande, vi tittade upp, såg henne titta ner, från TAKET alltså, vi gick vidare och hon började kasta torv.
hahaha.
det var lätt kvällens händelse, och vi hade nästan roligare åt det än åt själva spelningen (men bara nästan). lekman var så fin och bra och HELT SJUUUKT ja vad värt pengarna det kändes.
idag är min lediga dag! härligt, härligt...
Söta Audrey Tautou
Helt sjukt så söt hon är.
Filmer jag vill se i höst
2 dagar i Paris
Inte bara (men delvis) för att jag önskar att jag befann mig lite närmare denna stad just nu. Filmen har fått finfin kritik, storyn verkar lovande (den sägs innehålla både humor och kulturkrockar mellan amerikanskt/franskt), och regissören Julie Deply - som också innehar den kvinliga huvudrollen - har jämförts med självaste Woody Allen. Hur som helst, en film som utspelar sig i Paris, som sägs vara bra, och ändå inte verkar vara överdrivet djup...varför motstå?
Du levande
Efter att ha sett lite filmklipp från denna film har jag - nästan - bestämt mig för att jag vill se den. Jag medger att djuphet och dyster stämning känns som två riskfaktorer gällande denna film, men vill samtidigt invända att det eventuellt bara är det sobra fotot som väcker de associationerna. Men det är för fotot jag vill se den. Ljuset och detaljrikedomen... Fast inte en chans att jag lyckas intala någon av mina flickor att se Du Levande.
Tillsammans är man mindre ensam
Har inte haft premiär än. Med Audrey Tautou i en av huvurollerna, ett manus som är författat efter en bästsäljande bok med samma namn, och återigen en film som utspelar sig i Frankrike! Måste ses. Kan t.o.m. vara så att boken måste läsas. Den ligger på soffbordet i vårt vardagsrum, så får jag bara tid...
(mati: sugen på de franska fimerna? hör av dig! de kan lätt räknas som franskstudier...)
MEN imorgon ska faktiskt jag och jen gå och se filmen En ung Jane Austen. Som jag inte hade tänkt se från början, men är det glamourerbjudande så är det... Och vad kan vara mysigare än bio en söndagseftermiddag?
Ikväll blir det Lekman på Inkonst.
Inte bara (men delvis) för att jag önskar att jag befann mig lite närmare denna stad just nu. Filmen har fått finfin kritik, storyn verkar lovande (den sägs innehålla både humor och kulturkrockar mellan amerikanskt/franskt), och regissören Julie Deply - som också innehar den kvinliga huvudrollen - har jämförts med självaste Woody Allen. Hur som helst, en film som utspelar sig i Paris, som sägs vara bra, och ändå inte verkar vara överdrivet djup...varför motstå?
Du levande
Efter att ha sett lite filmklipp från denna film har jag - nästan - bestämt mig för att jag vill se den. Jag medger att djuphet och dyster stämning känns som två riskfaktorer gällande denna film, men vill samtidigt invända att det eventuellt bara är det sobra fotot som väcker de associationerna. Men det är för fotot jag vill se den. Ljuset och detaljrikedomen... Fast inte en chans att jag lyckas intala någon av mina flickor att se Du Levande.
Tillsammans är man mindre ensam
Har inte haft premiär än. Med Audrey Tautou i en av huvurollerna, ett manus som är författat efter en bästsäljande bok med samma namn, och återigen en film som utspelar sig i Frankrike! Måste ses. Kan t.o.m. vara så att boken måste läsas. Den ligger på soffbordet i vårt vardagsrum, så får jag bara tid...
(mati: sugen på de franska fimerna? hör av dig! de kan lätt räknas som franskstudier...)
MEN imorgon ska faktiskt jag och jen gå och se filmen En ung Jane Austen. Som jag inte hade tänkt se från början, men är det glamourerbjudande så är det... Och vad kan vara mysigare än bio en söndagseftermiddag?
Ikväll blir det Lekman på Inkonst.
.
Aaawww...
Jag vill inte vara här. Alls. Jag vill vara någon annanstans. Jag vet att jag har någonstans jag borde vara - fast jag vet inte var.
Paris, Lyon, Edinburgh, London....
USA-roadtripen, Sydamerika, Grönland, Moskva....
Bara inte här!
Oh the joy of my world
(Bilden: Louise Brooks)
Kaka till kaffet
Kom precis hem från mitt projobb på café. Jag tyckte att det var skitkul! Även om det verkade helt överväldigande till en början så ska jag nog lära mig allt jag behöver. NU var det egentligen meningen att jag skulle vidare till mitt vanliga jobb, men inte så inte. Men kanske lika bra det - jag börjar känna av tröttheten. Efter sex timmar stående i sträck...
Men roligt var det och jag hoppas att jag kan vara kvar. Alla var så trevliga, och även om jag var lost när det gällde tillverka cappuccino och latte, hantera den barnsäkra tändaren (min kommentar var´: "jag är uppenbarligen inte rökare" haha), memorera priser och slå in rätt på kassan, så kände jag när det kom kunder emellanåt att "yes, det här kan jag, och jag kan det bra". Skönt det.
Roligt med dagar som igår när många läser bloggen! En deal - om ni besöker min blogg varje dag lovar jag att uppdatera den varje dag.
Lovar lovar lovar.
Men roligt var det och jag hoppas att jag kan vara kvar. Alla var så trevliga, och även om jag var lost när det gällde tillverka cappuccino och latte, hantera den barnsäkra tändaren (min kommentar var´: "jag är uppenbarligen inte rökare" haha), memorera priser och slå in rätt på kassan, så kände jag när det kom kunder emellanåt att "yes, det här kan jag, och jag kan det bra". Skönt det.
Roligt med dagar som igår när många läser bloggen! En deal - om ni besöker min blogg varje dag lovar jag att uppdatera den varje dag.
Lovar lovar lovar.
Med fågel i handen
Wendy McNeill är kanske världens grymmaste artist. Denna kanadensiska sångerska skriver texter vars intelligens och samtidsintresse får mig att gå ner på knä, och hon gör det till en mörk, fängslande folkinfluerad musik.
För ungefär ett år sedan lyssnade jag på Wendy McNeill, och älskade allt jag hörde, och nu, ETT SKAMLIGT ÅR SENARE, anser jag mig fortfarande inte ha råd att köpa hennes skivor. Och detta är den mest omöjliga artist att få tag på olagliga vägar. Tro mig, jag har försökt.
MySpace är bra, men jag vill ha mer.... mer mer mer!
Jag fick för mig att jag vill lära mig att spela dragspel! Jag ser Wendy McNeill framför mig, och hör hennes invecklade, levande texter (hon, Joanna Newsom, Cold War Kids och Regina Spektor pre-Begin To Hope spelar absolut i samma liga när det gäller textförfattandet) för mitt inre öra.
Men hmm, jaa. Det brukar ju alltid gå så bra med alla saker jag får för mig att jag vill göra, så jag vet inte. Men en dag ska jag genomföra något! Se ett projekt från början till slut. Jag är trött på att titta tillbaka och konstatera att för varje idé, har jag liket av ett halvfärdigt och halvt genomfört projekt kvar som enda bevis.
E-su, minns du staden/städerna som vi planerade för länge sedan? Det var nog tidernas bästa idé.
You get to know your/place on the food chain
vara förkyld suger, och det är jag nu. mina begränsade aktiviteter innehåller läsa tidningar, läsa bloggar, grubbla över framtida studier, och tänka ut framtida resor. och det här är så dåligt, för jag måste vara frisk - måste måste MÅSTE - på tisdag när jag ska provjobba på mitt nya jobb. crap.
inför mitt och jen:s projekt har jag kollat igenom gamla bilder på datorn. är ju mycket som har hänt denna våren inser jag.
and in this video she sais:
Just nu....
Tv-serie: Heroes. Jag säger bara "wow wow wow". Bortsett från att den skrämmer mig (tjejen som blir en annan person i speglen - sjukt obehagligt enligt mig), äcklar mig (sönderskjutet huvud, att se cheerleadertjejen vakna upp uppfläkt från halsen till navlen, liken i bagageutrymmet), och skrämmer mig (igen), så är den helt fantastisk, och det bästa jag har sett på länge. Men så har jag ganska låg tröskel när det gäller obehag. Jag ignorerar det, tänker lugnande saker och tänker inte missa ett enda avsitt.
Franskstudier: L'Officiel Paris. Septembernummret av denna franska tidning har hittils lärt mig de franska termerna för ull (laine), mink (vison), siden (soie), hänglås (cadenas), och läder (cuir). Det bidrog också till att jag fick upp ögonen för ungefär fem olika termer för veckat, plisserat och rynkat, då detta enligt L'Officiel är mycket på modet nu.
Musik: David & The Citizens. Säger bara "wow wow wow". Lika bra som Amaterasu (David Fridlunds soloprojekt) om inte bättre. Inte lika sorgset och tungt, men fortfarande med de bästa, bästa texterna jag vet...
(Bilden: Nico och Lou Reed, 1965)
It's all about Jens Lekman, honey...
Jag vill härmed förkunna mitt religiösa ögonblick:
Jag tryckte på play. Jag höjde. Jag hörde.
Och vad jag hörde, det var som en sjungande kör från himlen. Som om moln hade öppnat sig ovanför mig, en gyllene stege var i färd att rullas ut mot mig och nerför den trädde himlens änglar och det gjorde de till trummorna som öppnade första låten på "Night Falls over Kortedala"; And I Remember Every Kiss.
Jag överdriver inte, och jag skulle även vilja påstå att det finns någon slags baktanke. För blir inte Jens Lekman friserad av två händer som kommer ur moln på omslaget? Kan det vara något annat än Guds händer? Det tror jag inte!
Tack, min Herre, för detta uppvaknande. Jag ska gå i kyrkan varje söndag. Vi ska sjunga I Remember the Riots, ha handklappskörer och kollekten ska gå till hemlösa barn. Vi ska alla bära färgglada kåpor och en i församlingen har med sig hembakta bullar, en post som roterar.
AMEN.
Alltså, seriöst, denna text var den jag hade planerat. Men okej, okej.
Jag gillade skivan, mycket. Det lät som Jens Lekman och ändå fanns det en del nya element, så en väldigt bra balans och fint att han fortsätter att utvecklas. Jag tycker om att han berättar historier i sina sånger, och att han tar vara på det fina vemodet som fanns på den första skivan, trots att denna skivan överlag, i min uppfattning, fokuserar mer på lycka och glädje. Viss känsla av rulltrappemusik i vissa partier. De fina tidningsrecensionerna är förtjänade.
Jupp, så var det.
Jag tryckte på play. Jag höjde. Jag hörde.
Och vad jag hörde, det var som en sjungande kör från himlen. Som om moln hade öppnat sig ovanför mig, en gyllene stege var i färd att rullas ut mot mig och nerför den trädde himlens änglar och det gjorde de till trummorna som öppnade första låten på "Night Falls over Kortedala"; And I Remember Every Kiss.
Jag överdriver inte, och jag skulle även vilja påstå att det finns någon slags baktanke. För blir inte Jens Lekman friserad av två händer som kommer ur moln på omslaget? Kan det vara något annat än Guds händer? Det tror jag inte!
Tack, min Herre, för detta uppvaknande. Jag ska gå i kyrkan varje söndag. Vi ska sjunga I Remember the Riots, ha handklappskörer och kollekten ska gå till hemlösa barn. Vi ska alla bära färgglada kåpor och en i församlingen har med sig hembakta bullar, en post som roterar.
AMEN.
Alltså, seriöst, denna text var den jag hade planerat. Men okej, okej.
Jag gillade skivan, mycket. Det lät som Jens Lekman och ändå fanns det en del nya element, så en väldigt bra balans och fint att han fortsätter att utvecklas. Jag tycker om att han berättar historier i sina sånger, och att han tar vara på det fina vemodet som fanns på den första skivan, trots att denna skivan överlag, i min uppfattning, fokuserar mer på lycka och glädje. Viss känsla av rulltrappemusik i vissa partier. De fina tidningsrecensionerna är förtjänade.
Jupp, så var det.
"The wa-wa voice thing!"
Jag blev arg, sådär all for show, men ändå ganska skönt fastän meningslöst.
Emellertid, vad jag kanske borde ha fokuserat på är detta: "min bror? sy? vem skojar med mig?" Om han nu verkligen gjorde det är jag väldigt stolt, för det är något jag tycker alla män borde kunna, att sy, eller jaaa; iallafall laga enkla saker och sånt, och förr har jag i princip fått dampanfall varje gång han (min bror) har förutsatt att ma ska fixa allt som har med trasiga kläder att göra.
Detta nya skede innebär förhoppningsvis att bror min tar sitt ansvar och axlade en uppgift som kräver en kompetent människa (för ni har inte använt vår symaskin. det har jag. jag har aldrig träffat på något eller någon som trilskas mer än den, tro mig. men nu kan jag alla knep, oh ja.).
Och det jag skulle komma till är att egentligen är det bara så himla skönt, för nu är mitt skrivbord lite tommare, man ser faktiskt lite yta. Vilket är skönt, eftersom jag annars, dagligen, på obestämd tid, endast kan beskriva mitt skrivbord som en röra. Papper, avrivna lappar och kvitton, allt med anteckningar på från olika genialiska stunder av mig.
Som ligger där helt oorganiserat med magasin, smink, bläckpennor, tyg, fler magasin, annat krafs. Att kalla det kreativt kaos är en fucking lögn. Ordning skulle vara nyttigt. Så nu när symaskinen försvann är jag faktiskt nöjd. Temporärt. Innan jag börjar sakna den där kjolen jag aldrig gjorde klart....
Ja.
Till mina vänner: Nej, jag lovar, albumet var mycket bra, verkligen. Allt som var med den korta kommentaren var att jag verkligen inte kunde skriva mer igår (effekt av en fruktansvärd skrivkramp - sånt som kan komma plötsligt). Är nu kurerad genom intensiv bloggläsning, bland annat Diary of a Third World Fashionista, Mrs Chocolat och helt fantastiskt snyggt klädda finska tjejen som har denna blogg.
(Och just det, bilden: är en Banksy. Saknar helt relevans för sammanhangen, men jag vill också ha en elefant i mitt vardagsrum just nu.)
Längs hörnen
"Night Falls..." var bra. Är detta en okej och uttömlig recension?
Martina Lowdens "Allt" är det också. Jag har fyrahundrafyrtiofyra sidor att läsa på två dygn, fyrtioåtta timmar. De första hundraåttiofyra sidorna tog tolv dagar, alltså tvåhundraåttioåtta timmar. Är fylld av tillförsikt, jag.
Har skrivit med min whiteboardpenna.
Ja. Så är det.
But that's when the feeling hits/so just lick your lips
Tidskriftssamlare
Modebloggar (franska)
Kent
BUST aug/sept
NYLON august
"Det är bara gudarna som är nya" Johannes Anyuru
Ny whiteboardpenna, svart
THEME summer 2007 journals
Postaviseringar
"A Postcard to Nina"
"Allt" Martina Lowden
Rêve de Miel baume lèvres (åter upptäckt)
Modebloggar (franska)
Kent
BUST aug/sept
NYLON august
"Det är bara gudarna som är nya" Johannes Anyuru
Ny whiteboardpenna, svart
THEME summer 2007 journals
Postaviseringar
"A Postcard to Nina"
"Allt" Martina Lowden
Rêve de Miel baume lèvres (åter upptäckt)
Om någon dag kommer en kommentar på "Night Falls...".
CARINA du är för alltid
Denna kom i ett kuvert i min brevlåda.
Jag klämde på det tjocka kuvertet. Handstilen var bekant. Men jag kopplade inte. Alls. Vad är detta. Avsändare: carina. Carina? Carina vem? Carina vad? Jag känner ingen Carina.
Det var något i mitt bakhuvud som sa att det gjorde jag visst. En lista med människor rann igenom mitt huvud. Och precis när jag stack ner pennspetsen i kuvertet och sprättade upp kom jag på "Carina and the Wild Child". Just det. Självklart.
Det var ju hennes handstil, trots allt.
Dannyboy & kärleken var en bok jag hittade på jobbet när den skulle slängas. Faktiskt, det var en hög med böcker som skulle slängas - skamfilade omslag, feltryckta, och på annat sätt defekta böcker. Denna var den enda som verkade lovande, och oj, om den var det.
Jag älskar den för att den är en så rätt bok, alltså, rätt för mig, rätt i den stund då i våras när jag hittade och läste den. Två unga människor, ett dygn, musik, fylla, ångest, glädje. Den perfekta boken.
Malick Sidibé
ÄR SÅ GRYM. INSPIRATION DELUX, MINA RARINGAR.
Jag vill fotografera som han.
(Alla bilder: Malick Sidibé)
Jag vill fotografera som han.
(Alla bilder: Malick Sidibé)
Åh du mitt förlorade barn
Jag undrar
Ghetto-vellinge, är det du och jag för livet?
(Bild: Guds stad)