vi vill

Undra hur mycket synd jag tycker om mig själv just nu??

Men jag försöker se det positivt. Förra gången jag var sjuk, mitten av sommaren, kändes det precis så här, och efter att ha varit sängliggande några dagar (eller vad det var) hade jag gått ner en massa i vikt. Eller ja, tre kilo. Men är det tre kilo på tre dagar är det rätt mycket.

Nu ska jag bara ligga här och vänta. På fredag kommer jag utkrypandes, som en ny människa.

När jag vaknade upp imorse var det med feber. Jag var inte jätteförvånad. Hela natten igenom drömde jag att jag jobbade. Det är inte normalt. Och jag vaknade i feberfrossor, invirad i täcket och med brännheta kinder. Jag tror att jag hade en föraning.

Så idag är jag ledig.

Fotografen bakom bilden är Sune Jonsson. Har för mig att det stod om honom i tidningen för några veckor sen, någon delad utställning som han hade just nu.

Det finns så mycket saker att upptäcka.

Ah! Stan, stan, stan... det känns som det enda man gör! Idag var en perfekt dag, jag och jen ute på Malmös gator, båda lediga, fint klart höstväder...och vad händer? Om inte: jag hittar en kappa. I första affären vi går in i. Vilken start på dagen. Jag tror att "gud är på min sida". Vi går vidare. Vi går in på Chique. Jag hittar ett par stövlar. Som sitter perfekt. Jag hittar en väska. Jag börjar gråta av lycka över denna underbara dag då allt gott tillfaller mig och inget kan missunnas mig.

Nästan. Det där med gråta av lycka är en överdrivt, men resten sant.
 
Jen hittade en snygg och VARM jacka/kappa, vi käkade på vårt favvotaiställe, tog foton på oss, och hämtade ut jen's pass. Snacka om perfekt dag. Jag älskar hösten när den är så här. När man inte fryser, när man har trevligt sällskap, när man känner sig snyggsnyggsnygg och dessutom kreativ. Snart kommer vintern och då blir det sådär en kamp att stiga upp varje morgon...

Den här bloggen håller på att avlida av inaktiviteten, känns det som. Jag kanske skriver något och lägger upp, kanske. Jag och e har ett projekt på gång. Vi får se.

Övrigt värt att notera:

imorgon går den ursprungliga Hairspray (som bioaktuella nyinspelningen är baserad på) på TV - hallå, se! Det ska jag.

Snartsnartsnart Billie på KB. (!!!!) Jag blir helt till mig av förväntan när jag tänker på vad för saker de ska ha på sig den här gången. Och för musiken så klart.

Och, insider-/experttips från mig som bokhandelsbiträde (hm..? nja.): ska man bara köpa EN bok på hela hösten ska man köpa 80 romaner för dig som har bråttom och inte bara för att man slipper läsa de där 80 romanerna. Snacka om grym idé. Den boken säljer extremt bra hos oss. Sen ligger den också i kassan. Som en Läkerol-ask i kassan på Willys, typ.

Är på jakt efter den perfekt kappan (den från iförrgår var nära men inte riktigt) och de perfekta stövlarna. Efter att ha letat en eftermiddag i ett svinkallt Malmö kan jag konstatera att utbudet är sorgligt. Läser man modebloggar verkar det som om alla städer är bättre än den här. Till och med små hålor långt ute på landet har grymma andrahandsaffärer där tjejer som är intresserade kan fynda fina väskor för typ...tjugo spänn.

Och går du in i en second hand-affär i Malmö, kostar motsvarande väska 200 kronor. Det suger. Igår såg jag en fin liten sak på en av malmös bästa (och mest överprissatta) sådana affärer, som jag genast hängde tillbaka när jag kikat på prislappen. Nu, två dygn senare kan jag inte sluta tänka på den. Ska in och prova den imorgon. Samtidigt som jag köper en ny kappa, är det tänkt. Som jag också är tveksam över. Men strunt samma.

Imorgon fredag - då blir det kul. 'ro och kompis fyller år (har fyllt år) och sådant ska så klart firas. Konstig tidsplan gör att jag planerar att byta om på jobbet. Jag går in på vår lilla toalett i jobbtröja, kommer ut i - tada! - full festsminkning. Eller något i den stilen. Jag har cirka tre minuter på mig att fixa det för att inte missa bussen. Jo tack.

How we are hungry, av Dave Eggers, var världens bästa bok. Alla borde läsa den. Jag har redan promotat den för mati, men kan göra det igen för er.

Först var den medel, inget särskilt men ändå välskriven - till saken hör att novellsamlingar sällan är min grej då jag har svårt att få ut samma tillfredställelse i avsluten på korta bitar som på längre sådana, men hur som helst... Sen kom VÄRLDENS BÄSTA NOVELL, lätt. Den var fin, rörande, tankeväckande och hette "Your Mother and I". Egentligen var den väldigt enkel och oanseenlig, men intelligent. Efter det kom det fyra bra noveller i rad, och jag var övertygad om bokens storhet.

Jag tror säkert att Hur vi hungrar är en bra översättning. Om man inte orkar engelskan, vill säga.

Alla dagar går så snabbt nu och jag hinner inte med! Som att någon snabbspolar veckorna för att vi ska ta oss igenom hösten så fort som möjligt. Eller bara som i att jag har grymt mycket att göra hela tiden.

Igår var min lediga dag, och spenderades i stan med jen. Vi shoppade (bl.a. pass, tights, vinterjacka, eftersökt kofta), åt grekiskt (eller kyckling med pasta) inne på saluhallen, hann möta upp lite med 'ci innan vi var tvungna att skynda oss hem för att hinna ner och träna på Formtoppen.

Sedan var jag på caféet idag - satt ner en kvart totalt på 7,5 h - hann hem, äta lite och sen var det iväg och simma på vanningen, med jen igen. Vi är sjukt duktiga på det här nu, vara nyttiga-businessen. Faktiskt. Kakorna som jag fick med mig hem gav jag till min familj!

Fick även en glimt av de svarta ruinerna efter skolan/vårdcentralen/tandläkarcentralen. Det är sjuktsjuktsjukt. Efter att ha restaurerat allt det här (och hur långt tid kommer inte det att ta?? år!) kommer kära v-kommun vara en fattig kommun, ja, vi kommer att gå på knäna. Jag och jen såg ett mönster när vi simmade. Strandbaden förra sommaren, detta nu, så vad kommer sedan? Höllviken står på tur.

Något helt annat: igår när vi korsade stortorget, hittade vi en massa skulpturer gjorda av datordelar, som kretskort, tangentbordsknappar och musar. Jag blev lycklig, jen också. Hon gillade det söta lilla djuret (vad var det för något?), jag gillade de två figurer som uttryckte sorg eller frustration, de var kick-ass, sjukt coola. Vi kom inte underfund med vad det var. Var det konst, eller reklam? Hur som helst, det kändes som gatukonst och det var intressant!

"Att fånga en fjäril" är finastefinaste Winnerbäcklåten. En av dem, i alla fall. Nu längtar jag efter Daugava. (hint, hint...'ro, min raring)

Jag och joh har en konversation:

jag säger:

eller starta en stödgrupp

joh säger:

Wannabe lesbiska

jag säger:

haha ja

 

jag säger:

och tjejer är ju faktiskt snyggare än killar
joh säger:

jaa, det e dom (vi)

jag säger:

vi anstränger oss så himla mycket mer!

joh säger:

Ja, och när killar anstränger sig är det bara, jag vet inte, fel och oattraktivt

jag säger:

vissa killar är ju jävligt heta, de som har fina drag, lagom muskler och grymma kläder

jag säger:

men eftersom de är så få är de liksom ELITEN, och alla tjejer vill ha dem

Johanna säger:

precis

Vi konstaterar att vi spanar in tjejer mer än vi spanar in killar. Nästa steg är uppenbart....

Ing, vår samhällslärare, frågade oss en dag i trean "Hur blir man lycklig?". Det var en fråga ställd i utbildningssyfte, en religionlektion. Vi försökte svara honom, men vi svarade fel. Han sa att lycklig blir man av att engagera sig i något.

Han sa: "Människor som är engagerade blir lyckliga."

Och det var strunt samma i vad. Men hade man något som man lade ner tid i, som man brydde sig om, som man kanske t.o.m. brann för, ja, då hade man helt klart bättre chanser att leva lycklig.

Jag gick ut från den lektionen med ett visst mått av oro. Ryckte i någons arm och sa, "jag vet inte om jag är engagerat i något? Tänk så är jag inte engagerad i något?".

Men är man inte det så får man bara anstränga sig! Så det så. Det är viktigt.

Jag ska anstränga mig.


(Bilden: Denise Grünstein)

Ännu en helg till ända. Har tillbringat dagarna med lite trevlig utgång+besöka am's pojkväns lägenhet, bibiloteksbesök med mati, jobbande, filmmys med am och joh. Uppdateringarna är dåliga, men jag ska skriva så fort jag har något att komma med.


Läser: How we are hungry, Dave Eggers
Lyssnar på: Whitest Boy Alive
Skräms av: Oktober. Fem månader att frysa nu. Inte bra alls.

(Bilden: Scen ur 2046, cool film.)

Usch vilken hemsk kväll! Jag har skrikit på pa, för att jag blev så sjukt arg, och hjärnan bara bzzzzzz kortslöts och jag skrek högt slet mitt hår frustade spottade helt crazy bitch utan att fatta vad jag gjorde , jävligt läskigt... I farten hann jag också med att nästan-örfila min bror när han var jobbig och inte ville ge mig datorn (efter att internet+telefonnätet hade varit nere hela eftermiddagen). (Förlåt n)

Så officiellt är jag nu cp enligt mig själv, och jag skrämmer mig själv!

Det är inte bra att ha temperament och det är inte bra att inte kunna kontrollera det! Om jag någon dag har egen familj får detta aldrig hända.

Never never never.