vi vill

Allt har en början. Jag tänker på hur jag som åttaåring var uppkrupen i f&f:s soffa, glömsk av omvärlden och nästan i extas över en tills dess helt okänd bok som hade lagts i mina händer. Som fängslade mig och fick mig att tappa andan. Sen dess var jag ett av de barnen som skolans läshjälpstant (nej, jag minns inte facktermen. pedagog?) aldrig behövde oroa sig.

Tro mig, jag var STOLT så STOLT när jag på mellanstadiet fick frågan "läser du något nu?" och svarade "ja, en Kitty-bok!" och på frågan "vad ska du läsa sen då?", svarade "en Kitty-bok!" eftersom det var sådana där extra stora och tjocka Kitty-böcker. I mitt tioåriga huvud borde läshjälpstanten bli mäkta imponerad! En tjock bok var en svår bok! För mig verkade en extrastor Kitty-bok ha ungefär samma litterära tyngd, som de nobelprisnominerade bökerna verkar ha för mig idag.

Jag tror att alla människor behöver berättelser. I vilken form det sedan är - böcker, tv-serier, filmer, musik, t.o.m. bilder - betyder inte så mycket. Hade jag haft en egen tv på mitt rum hade jag säkert inte orkat läsa så mycket som jag gjorde. (Trots alla mina hintar i stil med "men alltså, alla mina kompisar har faktiskt en, och hur kan vi vara här om vi inte kan se på film när vi vill?" fick jag aldrig någon.) Men det var säkert bra. För min kreativitet, eller något. Och motionen som jag fick när jag cyklade hem till B och e-su förstås.


LÄS: Intervjun med Léonora Miano, förstasidan B-delen (sydsvenskan) idag. Hon säger en hel del klockrena saker. En sådan intervju som jag föreställer mig är en drömintervju för alla journalister - skulle i alla fall vara för mig, där intervjupersonen uppenbarligen är intelligent och tänker.

Miano kring att hennes böcker har översatts till så många språk:

"Det är fruktansvärt frustrerande att jag inte kan läsa översättningarna. /.../ Det finns en tankeram, ett helt sätt att se på världen inbyggt i varje språk. Alltså är varje översättning ett förräderi. Och det inte översättarnas fel."

Berättigar på det mest praktiska sätt mitt språksnobberi, att föredrar orginalspråket framför att läsa översättningar. Och är vackert formulerat.