vi vill

det ska inte bara handla om vad jag gör.

Jag fick en plötslig insikt, igår-iförrgår (?), när det var en debatt på nyheterna på radion om det låga antalet kvinliga professorer på svenska universitet. Och någon tillfrågad svarade att: ja, han tyckte nog att man i så fall var tvungen att kvotera för att få upp antalet kvinnor på de höga anställningspositionerna inom universitetet.

Och jag skakade på huvudet, för att det kändes bara fel. Man kan inte kvotera in kvinnor. Fatta. Det är dumt. Det ger en kortsiktig lösning, och det är på sitt sätt bra - man kan ju tänka att om vi kvoterar in så att könsfördelningen blir jämn och har det på det sättet ett längre tag kanske alla vänjer sig vid hur det är och ser det som normalt och därför låter det vara så och anställer lika många män och kvinnor.

Fine.

Men här är problemet: om du anställs på grund av att du är kvinna, så vet både du och dina arbetskamrater att det är skälet till att du blev anställd. Inte att du är begåvad, eller mycket mer lämpad för jobbet än någon annan som sökte, utan på grund av ditt kön. Visst är du kanske begåvad ändå - men det kan ha funnits någon man som är bättre lämpad och som de hellre skulle ha tagit egentligen.

Jag tror inte att det är en så jättebra grund att bygga en lyckad anställning och kanske karriär på. Jag tror att man ska ha rätt till att vara där på grund av sina meriter, och veta att man är det. Det tror jag gör att man presterar bättre.

Sedan finns det naturligtvis ett annat problem idag, att folk som har bättre kompetens ändå inte får jobbet som de söker, eftersom att de inte är vad företaget har tänkt sig att de vill ha (typ, en man). Sägs det i alla fall. Jag vill inte definitivt påstå något som jag är osäker på. Det kan sakna ordentlig verklighetsgrund. Bara vara ett marginellt problem. Osäker på detta.

Problemet på de svenska universiteten är snarare - av vad som framgick av nyheterna när denna rapport kom tidigare i veckan - att det mest är manliga, svenska professorer som känner till att platserna utannonseras. Frågan om det inte fanns lika begåvade kvinliga professorer besvarades med att det finns det, åtminstonde internationellt sett. Men dessa kvinliga professorer vet ju inte om att det just nu råkar finnas en ledig tjänst i, säg, Uppsala och alltså söker de inte platsen. Alltså får bara män platserna, och alltså blir könsfördelningen väldigt ojämn.

Som jag kan se det borde man därför lägga energi på att göra mer reklam för sina lediga tjänster på en internationell marknad, så att man för en större bredd bland sökande. Detta borde gynna de svenska universiteten på fler sätt - mer rörlighet innebär människor som är uppväxta på andra platser och därför har andra erfarenheter och sätt att tolka världen. Och sånt är bra, tror jag.

Ooookej. Tack och grattis till den som orkade läsa ända ner hit.