It's all about Jens Lekman, honey...

Jag vill härmed förkunna mitt religiösa ögonblick:

Jag tryckte på play. Jag höjde. Jag hörde.

Och vad jag hörde, det var som en sjungande kör från himlen. Som om moln hade öppnat sig ovanför mig, en gyllene stege var i färd att rullas ut mot mig och nerför den trädde himlens änglar och det gjorde de till trummorna som öppnade första låten på "Night Falls over Kortedala"; And I Remember Every Kiss.

Jag överdriver inte, och jag skulle även vilja påstå att det finns någon slags baktanke. För blir inte Jens Lekman friserad av två händer som kommer ur moln på omslaget? Kan det vara något annat än Guds händer? Det tror jag inte!

Tack, min Herre, för detta uppvaknande. Jag ska gå i kyrkan varje söndag. Vi ska sjunga I Remember the Riots, ha handklappskörer och kollekten ska gå till hemlösa barn. Vi ska alla bära färgglada kåpor och en i församlingen har med sig hembakta bullar, en post som roterar.

AMEN.

image161





Alltså, seriöst, denna text var den jag hade planerat. Men okej, okej.

Jag gillade skivan, mycket. Det lät som Jens Lekman och ändå fanns det en del nya element, så en väldigt bra balans och fint att han fortsätter att utvecklas. Jag tycker om att han berättar historier i sina sånger, och att han tar vara på det fina vemodet som fanns på den första skivan, trots att denna skivan överlag, i min uppfattning, fokuserar mer på lycka och glädje. Viss känsla av rulltrappemusik i vissa partier. De fina tidningsrecensionerna är förtjänade.

Jupp, så var det.

Kommentarer
Postat av: Louise

Tack. Nu kan jag fortsätta leva.
Puss!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback