vi vill

Idag har vi vår fotodag. Måste planera lite möjliga platser över frukosten, så jag vet var vi ska bege oss. Har väl någon bra idé men jag är inte säker på hur långt de är villiga att ta sig.

Jag var som sagt hos mina farföräldrar. Vi fick kakor och sånt. Lite senare serverade de fruktsallad med grädde - det blev min kvällsmat. Sedan åkte jag ner till höllviken och träffade tjejerna, som igår bestod av jen, jes, 'tra och mati. Vi såg på Brokeback Mountain. Shit - snyftfilm. Hade man sett den själv hade man gråtit.

Jävla skitdeppdag. Min blogg är död. En månads arbete och så försvinner allt.

Nej jag kunde ju inte ha tålamod och jag kunde ju inte vänta tills jag hade fått den nya bilden. Men vem sa att allt bara skulle försvinna? Skit skit skitblogg.

Jag började gråta när jag åt min fisk med potatis och familjen sa att bloggar är väl ändå bara något man har i nuet, för det är väl ändå ingen som läser en gammal blogg.

Nähej? Men min blogg var ny, min blogg var nu, min blogg levde för guds skull.
Jag sa "Nu är allt förstört. Jag var ju så stolt.".

Allt det arbetet.

Åh gud jag orkar inte börja om igen.

Så nu sitter jag vid datorn och hoppas att kundservice ska svara på min desperata bön, och lyssnar på depp-Coldplay, som jag så sällan annars har tålamod med. Helt underbart är det, i sin vemodighet, och med Shiver trodde jag nästan att det regnade ute.

Väldigt frustrerande, allt. Jag har nästan lyckats förlika mig. jag lyckades kopiera allt för det låg kvar där jag var inloggad, så kanske kan jag lägga upp allt igen, som ett inlägg istället, men det blir inte samma sak.

Alltså nej fy. Bloggen har varit så beroendeframkallande. Det jag gjorde var bra. Jag la ner min själ i det här, och jag orkar verkligen inte börja om på nytt. Jag orkar inte. Då ger jag upp och skiter i det här, men vad ska jag göra istället!? Jag gillade den här omedelbara bekräftelsen så…

Åh jag vill inte att det ska vara så här. Jag tänker ju i blogg nu, for god’s fucking sake. Det är det ultimata forumet. Passar bra till alla ensamma meningar och bilder som dyker upp i mitt huvud. Jag har inte stommen för att skriva långa ambitiösa grejer. Och i dikter får man inte ha bilder. Jag vill blanda allt. Jag vill kunna skriva om saker jag älskar, allt det som får mitt hjärta att göra lyckovolter, sånt som kan öppna nya vägar eller inspirera, och ibland egotrippade bara-intressanta-för-de-som-blir-omnämnda-dagboksinlägg.

Detta är inte slutet.

/Hanna

Uppdatering: Detta inlägg är irrelevent då allt löste sig. Jag skrev det som en förklaring, för igår fanns det verkligen inga inlägg kvar på sidan. Nu kan jag egentligen ta bort detta, men jag blir rörd över min uppriktighet mot mig själv, så det får vara kvar.

Så ja, jag vill ha tips. Jag gör vad som helst. Utom prostitution.

Om den inte sker i Velling förstås.

Och liksom bara by the way:

Om någon typ hade tänkt köpa en present åt mig så finns Labrador 100, a Complete History of Popular Music ute nu. Den verkar som något jag skulle vilja ha.

Nej.

Jag kan köpa den själv. När jag har kommit på mitt superoptimala sätt att tjäna pengar.

Appropå alla h. dag. Blommor är inte romantiskt. Blommor är typ heminredning, vårtecken eller - i vissa fall - gravdekoration. Romantiskt är något annat:

Romatiskt är att krypa runt på golvet omkring en fotoapparat och leta efter foton, pussla ihop dem och se den maskerade bilden på personen som hittade fotoalbumet (Amelie från Montmartre). Romantiskt är att inte kunna äta, och att tanken på att det inte är något fysiskt är fylld med hopp. Romantiskt är att lägga en kvart extra på att sminka sig. Och små, bubbliga ljud med sårbar sång i bakgrunden är romantiskt (Old Big Trees - Taxi, taxi!).

Fast romantiskt är ett överanvänt ord. Hur som helst. Det har ingen bra klang kvar.

Läs: Artikeln i Sydsvenskan idag om David Sedaris. Han kan verkligen inte tala om något annat än rökning. Jag är fascinerad och underhållen. Det är roligt med en intervju där man känner att frågorna gick sin egen väg och ändrade textens hela fokus. Nu får vi en sida om Sedaris process att sluta röka. Han underhåller, det gör han.

Se: Amelie från Montmartre. Duh. Bästa filmen ever. Jag fattar fortfarande att jag aldrig tog ditt namn, du främmande kille som kunde nämna scenen med skeden och puddingen som en favoritscen trots att du "knappt mindes filmen". Ibland är man jävligt korkad.

Vägra: Mössa. Jag bär den med mig symboliskt. Looove skånsk vinter!

Skrivet den: XX-XX-XX

Att svara nej när någon frågar, och veta att nej:et är ett nej och inte bara något jag är tvungen att säga för att dölja vad jag egentligen vill, känns bra.

Det innebär att jag är tom och öppen för nytt. Jag är den rentvättade whiteboardtavlan, de skinande vita nyinköpta sneakersen, den nyfallna snön på en åker som ingen har trampat på. Och jag är hoppfull som våren som ska komma.

Jag vet vad jag når bara jag står på tå. Det mesta känns enkelt. Mitt hjärta är tomt på allt som komplicerar ännu. Så här är det nu, för jag känner skillnaden. Som att andas frisk luft på en förorenad stadsgata. Är en frihet.

Jag bestämmer själv hållet, och vem vet vart de vita strecken mitt i gatan jag valde kan leda?

Viktigast nu är ett par snygga skor som funkar att gå i.

Alla verkar vara överrens om att Alla H. Dag är överskattad, men frågan ingen ställer sig är vad vi ska göra åt det. Och snälla, ge mig inget skit om rosor och djupröd kärlek i plast och plastinslagen från närmsta Pressbyrån. Nej. Action is needed, kära folket.

För att jag bryr mig om er ska jag ge dagen mening. Utlovar här ett alla h. dag-inlägg som kommer att fylla era behov på alla sätt. Lovar att ta hänsyn till mer än en aspekt av denna underbara dag.

(Fyll i ditt eget frågetecken här efter underbara om du känner behovet - jag tänker inte göra det åt dig då det skulle innebära ett ställningstagande, och sådant är det fortfarande en dag för tidigt för.)

Imorgon kära ni.

Imorgon ska jag till stan. Jag ska köpa fina klänningar. Sedan ska jag ha en av dem på mig på projektredovisningen på onsdag. Jag ska även köpa nytt smink. Och en ny väska. Och kanske jeans.

Typ så här:

Jag håller inte mina egna löften fastän jag borde. Men det är lugnt, jag ska nog överleva - och överleva bra - ändå. Allt löser sig på ett sätt eller annat. Idag har jag åtminstone varit produktiv sett ur en synvinkel - jag satte mig på golvet när jag kom hem och fyllde sida upp och sida ner av schyssta, omarbetade grejer. Tänkte först att jag gjorde dem för bloggen, men eventuellt kan jag använda i alla fall lite av det till annat.

Åt årets första semla idag. Mmm, gott. Och åt färsk, gravad lax till kvällsmat, vilket fick mig att säga till mamma med ett leende: "du borde fylla år oftare". (Ja, jag tror att det är något hon kan ordna.) Mmm, gott, gott, gott.

Vi har fått vårt fina utvecklingskit programmerat nu - äntligen, och det fungerar! Känns jättebra. Vi testade det i skolan och stegade avståndet i korridoren. 'na kommenterade hur jag stod där i min klänning, med kitet i famnen och typ tindrade med ögonen av lycka. Ja. Alla små uttag, alla plattor och små glänsande metallgrejer som sitter på den. Haha.

Egentligen borde jag vara jättestressad nu. Det är jag inte. Så illa. Jag ska försöka anstränga mig - verkligen anstränga mig - att bli det. Lite i alla fall. Mest för att det hör till.

Och bioteknikprovet är i övermorgon. Ska jag lära mig fem kapitel imorgon? På en eftermiddag? Alltså, det kan ju gå. Klart det går. Jag hade ju tänkt börja läsa på riktigt idag, men nu gick hela eftermiddagen utan att jag märkte det. Jag tittade upp och såg att himlen var helt mörk där ute. Wow. Jag älskar när det går bra, när jag vet vad jag ska skriva. Hur kan man säga att det inte är roligt att skriva om? Det är så mycket enklare.

Nästan helt säkert nu att vi ska till Paris. Yesyesyes! Fyller hela 100-poängs-franskakursen med ny mening. Och jag har aldrig varit där. Andra delar av Frankrike: ja. Paris: aldrig. Det är ball att jag drömmer om att bo där när jag aldrig ens har varit där. 

Om jag får tid över (det kan ju ske, eller hur....någon gång i april kanske?) ska jag läsa:

Rötter Smälter, som är Sara Hallströms nya diktsamling. Hon var Jens L:s första kärlek, B har hennes första diktsamling och jag lånade och läste den för något år sedan och älskade det jag läste. Det var saker om skal som blåste över torkade havsbottnar och höftben som skavde. Cool tjej.

Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists debutbok. Ska precis som Hanteringen av odöda vara en svensk skräckroman - även om den inte var så mycket skräck utan mer krypande obehag och sjukt mycket känslor, särskilt slutet - och jag hoppas att den är minst lika bra som den.