Det känns så verkligt nu!
Två tjejer var och snackade för oss idag om hur det var att plugga i Linköping. Trevligt, informativt, och lagom icke-krävande sådär en fredagseftermiddag. Men jag började tänka igen i eftermiddags - och det är inte bra alltså. Problemet är att det finns för många alternativ, och nu sa jag till mig själv att jag var tvungen att ta ett steg tillbaka och se så att jag inte hade missat något viktigt bland de sakerna jag har valt bort, det som jag också har möjlighet att göra men som jag har prioriterat bort tills vidare.
Så jag gick lite bakåt, försökte tänka om något av de alternativen är bättre. Och det är så svårt! Liksom, hur ska man veta. Egentligen? Att sia om framtiden är omöjligt.
Dock tror jag att det är detta som gör mig mest lycklig. Jag är så sjukt motiverad - flytta till Göteborg, fixa ett boende, inte känna en enda person...allt detta är saker som utmanar mig och gissa om det är en utmaning jag gärna tar.
Dessutom vet jag att språk är viktigt, och att det också är det som jag känner mest drivkraft att lära mig nu. Målet är att prata flytande, och utan brytning. Man får större konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Och man lär sig genom att kommunicera med folk. Den här grejen att man har möjlighet att prata med personer som man annars inte skulle kunna ha ett utbyte med - det är coolt.
Människan är ingen ö, bla bla...att kunna prata är bra. Punkt. Skriva är också bra. Det är därför jag ska söka nu. På lovet, har ju två veckor på mig.
Men jag är LEDSEN, för nu har min blogg blivit en karriärblogg - VAD ska h ta sig till i framtiden??, och så intressant är det faktiskt inte. Jag ska hålla käft om detta nu. Nästa gång ni hör om detta är jag redan på min nya hemort, och sitter och skriver på någon internetcafédator framför en kullerstensbelagd bakgata.
Eller så har jag jobbat så fint & duktigt i sommar så att jag har råd med något bättre.
Men det är då! Idag tog vi spexfotot till årsboken. Det var ball, och vi var heta (hm ja?). Plastfolie klär...jag vet inte vem. Men jaja, man fattade faktiskt att vi snart slutar nu. När vi gick därifrån och solen sken ner på våra huvuden kändes det som sommaren skulle kunna stå och vänta någonstans nedanför nästa backkrön. B sa "vi slutar snart" och jag tänkte på sommaren och vitt och student och frihet och kände bara JAAA! nästan utan den vanliga bitterljuvheten. Hon menade visserligen för dagen men jag tänkte för gymnasiet.
Det känns som den här våren kommer att bli bra.
Och jag är bra på att avgöra sådant, så ta det som ett löfte, eller ett tecken siat ur luften. Den blir ju varmare nu, luften. Det är snart juni. Snart står vi där...
Imorgon är det högskoleprovet. Måste måste måste. Klara det här nu. Ska inte göra något i kväll, ska bara vara pigg imorgon. Sedan är det påsklov, och då ska vi vara sjukt oseriösa! Eller hur, jen? Du fick hem kitet väl, och så?
(Bilden: MeanNorth)
Kan du synka våra rörelser och gatstenen skaver mot händerna.
Men alltså, det skulle han ha fått ändå.
Dagens nyhet från radion är att alla sverges universitet totalt skickade ut reklam för totalt 73 miljoner kroner år 2006. Jag tänker på alla kataloger och alla lappar jag har fått. Så onödigt. Jag får en värkande skam- och skuldkänsla när jag tänker på alla döda träd och att jag inte ens är intresserad av att läsa dessa kataloger om diverse naturutbildningar. Men visst, jag tänker inte bara ställa mig och säga att jag tycker att det är dåligt att de skickar ut så mycket, för det är det inte. Det är bra att man får information. Bara att det känns lite onödigt. Liksom 73 miljoner, det är ganska mycket pengar...
Dagens nyhet från metron är att de fixar Mölleplatsen inför den kommande sommaren, för att marken inte ska vara så geggig om det regnar. Ingen hemskt engagerande nyhet egentligen, men när jag tänker på det är det ganska bra. Trots allt minns jag ju mina tjut, när jag hoppade mig fram över sågspånsgungflyt som hela mölleplatsen bestod av förra malmöfestivalen, mer som bestörta klagorop än som glädjetjut. När jag såg mina skor färgas lerfläckiga, var det. Så detta är en bra sak, tycker jag.
Dagens nyhet ifrån Sydsvenskan...om jag hade någon har jag glömt bort den. Jag behöver inte vara så där ambitiös.
Dessutom stötte jag på en kille från min gamla klass på väg hem och blev helt chockad. Han var helt snygg - på ett ruffigt sätt visst, men ändå - nyklippt och fina, rena kläder. Wow, han var het. Förra gången jag såg honom såg han totalt nedgången ut. Vellinge är så underbart.
Jag såg faktiskt ytterligare en kille från gamla klassen idag - inne i affären. Fast han hann försvinna medan jag hoppade runt mellan hyllorna och letade efter bokmärken åt en kund.
Lyckades även hinna med lite shopping. Ett par nya skor blev resultatet, och en stylingprodukt till håret som jag blev väldigt nöjd med. Fick jättebra service och ska lätt gå till den affären slash frisörsalongen igen. Nu luktar mitt hår något gott - typ tuggummi, sånt riktigt, rosa - och är precis så fluffigt som jag tänkte mig att det skulle bli.
Bilden: Robert Doisneau
& what about the love in your hands, the code in your palm and the sweat on your forehead?
Det är sorligt när man inte ens hittar på den ort man är uppvuxen i. En man frågar oss om en gata när vi är på väg genom byn, men vi får svara att vi inte vet. Sedan sitter vi och fikar, och vid bordet bakom oss sitter två män som pratar lite med oss när de ska gå. De frågar om Vellinge alltid är så här lugnt (svar: ja) och varför, och det är först när de går som vi kommer på att det var samma män som frågade oss om vägen innan...haha
Det var ju tur att de hittade till caféet, som alltså låg på den gatan de frågade om. Mmm, jag är så smart. Jag hittar så bra. Ohh jaa.
Och det är ju tur att det inte har hänt förut.
När det blir lite varmare känner man massa saker utomhus som man inte upplever när det är vinter och kallt. Dofter som man inte har känt på ett år och som påminner om någonting långt bak i hjärnan, ett minne som är så vagt att det bara är som en smekning eller en svag känsla av lycka.
Det är fint. Mycket.
Drömmar och sånt som skaver i kanterna
Jag söker på namnet på universitetet, och skräms som en kanin. För det är vad jag vill göra, det tror jag verkligen att det är - men samtidigt inte. På många punkter stämmer det faktiskt överrens med min bästa eftergymnasiet-dröm, men om vi skulle köra koden i genbanken som vi kunde i skolan kommer överrensstämmelsen bara att vara 99,7%. Eller liknande. Som människan och schimpansen. Och då vet jag inte. Jag blir tveksam igen.
Det finns saker jag måste ta reda på. När jag vet dem känns det kanske bra. Vad ett korridorrum kostar. Om jag får toa på rummet. Hur dyrt det är med mat. Hur mycket schemalagd tid man har. Om man blir garanterad ett rum. Om man kommer att trivas och tycka att det är det bästa man kunde ha gjort.
En sida som kom upp när jag sökte handlade om innehållet på kursen. Skriven av en som hade gått det jag vill gå där jag vill gå, så som jag vill gå - fast för tre år sedan. Och jag får lite en gnagande känsla i magen, för jag är nitton (bara, då i alla fall) och vad om alla andra är 25 som hon som skrev sidan var? Det är ju lugnt om vissa är det. Men tänk om alla är det.
Jag kommer att känna mig så korkad.
På jobbet idag snackade de andra två tjejerna i kassan om allt som jag inte kunde snacka om. Och de är tjugo-någonting, alltså. Bröllop. Ha ett barn hemma. Bordsplaceringar till festen efteråt. Hej, hej, jag är arton år och tänker inte fundera på sånt på denna sidan om min tjugoårsdag. För jag vet för lite. Jag har inte ens en lägenhet med sambo, liksom. Jag har ett fint rum med guldspegel och ett stämplat papper med max två tredjedelar av mina gymnasiebetyg på.
Så om alla är tjugofem eller äldre kommer att jag känna mig så fel.
Men alltså. Jag tvekar inte. Inte egentligen. För detta är så bra, och jag följer verkligen min dröm, och jag kommer att prata så bra och jag kan bara hoppas att jag klarar av att få godkänt på allt eftersom man inte får något studielån annars, att jag har råd att betala hyra och mat, och att allting är roligt.
Jag är fortfarande lite sugen på att bara söka ett jobb. Och fixa en lägenhet på egen hand. Men gissa om det är omöjligt. Jag ska göra det här nu. Sen till våren kan jag antingen jobba här hemma igen, åka skidor i franska bergen, eller jobba i Storbritannien så har jag fixat engelskan också.
Så: haha! Det känns bra det här.
Snurra den avmagnetiserade kompassnålen och hoppas på vinter
Orkar inte skriva men lite kortfattat: Den kommande helgen är lika med KB, till ast&familj, jobba m.m... rekreation! Fick min första lön. Fick mer info om Stockholm - vi ska verkligen dit och det känns sjukt kul.
Dagens tips: Bränna kanterna på satinband så slipper man att de frasas. Courtesy of e-su.
...the genetically modifying of...
jag fantiserar upp scenarion vad 'na tar sig till om jag kommer till skolan med mina knappa en o en halv sidor genmodifiering. hon kan vara ganska farlig även om hon döljer det väl. om jag tar med någon offergåva kanske? typ rökelse och myrra? religionen är intressant, ing är en grym och trevlig lärare. det enda jobbiga är att man måste tänka fort för att hinna välja vad man tycker. jag tror på att allting är partiklar. den fina uppsatsen ska jag rama in och hänga upp på väggen.
men modifiera min hjärna!
imorgon är det btw konståkning... alla borde se brian åka, dödssynd att missa det. e-su gjorde en fin recension av hela tävlingarna som belyste det viktiga. det imponerar lite, för man måste alltid veta en massa för att bara kunna skriva en liten bit text. så slutsats: hon vet mycket. jag ska se det imorgon. om jag minns.
igår shoppade jag och 'ro avokados på toppen. min ena var mogen idag. det var gott. jag gillar avokado.
orkaorkaorka. imorgon är det torsdag!
Att forma sina egna sanningar
Would you, could you make a dead man smile?
Ed Harcourt - This one's for you
Bilden: Banksy
som typ är ett fenomen nu. Men ändå - han övertygar med sin grafitti fastän han är hypad. Om han nu är det... Kolla in hans bilder på hemsidan. Det finns en anledning att hans namn nämns med sådan vördnad.
The Strokes & Regina Spektor - Post Modern Girls
Bloc Party - So Here We Are
Feist - Mushaboom
Mogwai - Take Me Somewhere Nice
Utvalda!
I synnerhet gillar jag hur vi kommer att komma hem efter att mässan har slutat, jag är hemma en dag och sedan åker jag till Frankrike. Sjukt najs. Verkligen sjukt, sjukt najs. Jag längtar.
Jag gillar detta (regler för mässan):
1. Inget brinnande eller rykande får finnas i era montrar. Vi har känsliga detektorer som
utlöser brandlarmet.
2. Inga stora akvarier eller vattenmängder. Vill Du ha skålar eller behållare med vatten så
ta kontakt med museet först.
3. Inga lösningsmedel eller starkt luktande ämnen får finnas eftersom många av våra
besökare är små barn med långa armar och många är allergiska. Dessutom kan vissa
ämnen utgöra en brandfara.
4. Vapen eller knivar får heller inte finnas i era montrar.
Det var naturligtvis något vi hade tänkt oss.
Kina som vi aldrig har sett det förut
Candy, Mian Mian
Acallfromabove
Igår var vi hos e-su på trevlig kväll. Vi skrattade o pratade, åt flygande jacob 1:a klass, då det är e-su o hennes pojkväns lovefood, och ananasefterrätt söt som vi, med rosiga vitvinskinder och finkläder. E-su var sötast snövit i hennes mörka lockar och gula klänningen, 'ci var solbränd thailandsbabe i thailandsklänning fin!, och vi andra var lika fina men det tar för många rader här...
Am:
Jag kom dit, och "klick", (hon lyfter armarna och fejkfotar i luften), sen "ska vi gå vidare?". Jag upptäckte att det inte intresserad mig. Jag kom fram till mig att det enda som intresserar mig är (hon pausar o räknar på fingrarna) shoppa, äta, sola, dricka, sova. Och jag hatar mig för det!
Joh:
Och han sa "varför prenumrera när man kan få lösnummer?"!
När de andra gick dröjde jag mig kvar i e-su:s soffa. 2 h av snack om framtid, gamla klassen, o vad som blir av oss. Djupt&givande, comme tous les temps. Jag är nästan säker på att jag ska till frankrike nu och e-su får moderskänslor för pingviner i animerade filmer o tappade vantar. Vi är ett bra team hon och jag.
Goda saker denna våren: är solen, blåa tygskor (ännu att bli köpta), himlen som är stor och tushpenneblå, shopping i mindre än jacka, solglsögon, de varma bänkarna utanför skolan, stranden o alla som är här fastän vi vet att detta går mot Slut.
Jag o 'na klättrade den långa spiralstegen upp till högsta toppen av växthuset, kände värmen ta emot och sluta sig runt oss som ett nytt lager kläder. Luften var mjuk och rund att andas, alla uppvärmda luftmolekyler som trängdes för plats under glastaket. Så vi satte oss på det dammiga golvet och solen gassade ner på oss. Vi sög upp värmen som de döda kaktusarna skulle bli gröna av avund för att göra.
Men nej inget mer nu. Jag ska ner & göra något roligt typ diska. Bakade igår igen(!), för e-su denna gången och jag hann inte det igår för då skulle jag byta kläder&sminka&smycka mig. Sen ska jag läsa alla fina biotekniksmejl igen. Ikväll blir det mera mys o trevligheter.
En ny dag kom...
Guillaume Apollinaire
Du skulle kunna säga att mina fötter gör ont...
I Lissabon är man snygg. FaceHunter:
Ser fram emot girlie nights (19 år - fint fint) både fredag och lördag. Nu har jag fixat alla presenter. Ska bli mycket trevligt.
something that you never had?
Solen har kommit, det känns som vår. Vårkänslor, våra jackor är för varma, doften av varm husvägg när man låser efter sig på morgonen...JA, JA, JA!
Idag har jag vaccinerat mig. Var verkligen oväntat smärtfritt. Då jag kom dit både trött och hungrig var jag smått orolig att jag skulle svimma. Och det inleddes väl inte helt bra, när sköterskan som skulle ge sprutan fick ställa sig och läsa på bruksanvisningen för hur man skulle göra... Men det gick bra, var nästan trevligt.
Nu har jag bakat kardemummakaka - min spec. och svingod. Skulle egentligen göra något av muffinsrecepten jag fick av 'ess i klassen, men upptäckte att vi inte hade någon yoghurt hemma.
AAAAAAAAJ.
Timern ringde, jag gick ner och tog ut kakan ut ugnen. Resultat: en rykande sockerkaka och en brändskadad arm (när jag skulle lyfta bort den löstagbara kanten på formen).
Kan bara säga: grattis mig.
I was a daughter
Jag var sjukt trött när jag kom hem efter en krävande dag, som trots allt inte innehöll en enda riktig lektion. Däremot var vi inne på ett studiebesök i Malmö, som väl var lite halvt informativt (tyvärr inte mer). Jag skulle iväg vid sju, men la mig bara för att vila lite eftersom jag var så stört jagtrorjagdörochminkropprörsigintetrött. Detta var cirka kvart i sju.
Sedan vaknar jag av att någon ropar på mig. Jag sätter mig rakt upp. Radion står på och det är ljust i rummet. Jag stirrar på min digitala väckarklocka - 19.13 - men jag kan inte ta in tiden. Jag har ingen aning om var jag är, vilken dag det är eller vilken tid det är. Jag bara tittar på klockan framför mig, och riktigt hör de hackande klicken när inbillade gånghjärn i min hjärna försöker komma igång. Jag fattar ju att det måste vara morgon. Och radion står på, det måste vara för att jag har vaknat en gång redan och somnat om. Men när ska jag vara i skolan?
Mitt huvud är helt tomt. Jag kämpar, kämpar, kämpar för att hitta en enda vettig tanke som kan berätta för mig om jag är försenad eller om jag måste skynda mig nu. Det är tisdag, klart, men jag kan verkligen inte komma på när vi börjar. Det är något av en panikkänsla att vakna upp så där, och inte något som har hänt mig innan. Obehagligt börjar inte att beskriva det. Att vara så helt borttappad och inte känna att ens tankar fungerar.
Sedan tänker jag med förrvirrad logik att jag ska kolla när jag börjar, för jag vet att jag har en lektion nu direkt på morgonen bara inte när, så jag böjer mig ner efter väskan och schemat, och precis då! - Inser jag att det är
måndag åh my god NITTON OCH TRETTON
och jag skriker rakt ut.
Jag har ett ställe där jag ska vara nu, jag skulle redan ha varit där, och jag mår dåligt - trött och vägrarattfungera i huvudet, och har fortfarande inte kommit över den där förrvirrade lostkänslan från när jag kastades in i vaket tillstånd. Bestämmer att det här inte funkar och att jag inte kan må så här, så jag stannar hemma och hoppas att jag blir förlåten.
Jasså, verkligen?
Det här med manligt/kvinnligt eller De klädde mig i blåa overaller
"Vad hade n för favoritbok?"
Hon funderar länge och väl, tvekar men minns:
"Det var de här bilböckerna. De gillade han mycket."
"Bilböcker?"
"Ja. Det var faktiskt de han tyckte bäst om."
Jag blir förvirrad.
"Men hade han inte påverkats utifrån? Hur gammal var han?"
"Nej, det var som han valde själv."
Hon berättar att hon som en medveten handling hade gett oss både dockor, bollar och bilar att leka med när vi var små. Och att faktiskt så hade jag valt dockorna , och n bilarna. Det var typ samma som gick igen i våra val av böcker.
"Men hade vi träffat äldre barn då? Såg vi på TV?"
Jag försöker hitta någon form av yttre påverkan som kan ha stöpt oss i dessa ideal, något tecken på att samhället är inblandat trots allt.
Mina försök är fruktlösa. Barnen vi umgicks med var precis jämngamla, och kan väl knappast ha influerat oss till att följa en gammal struktur om de inte heller själva var medvetna om den, och vi började inte se på barnprogram på TV förrän vi var "tre-fyra år".
"Det är mycket diskussion kring det. Huruvida vad vi väljer beror på att omvärlden påverkar oss, som vissa menar, eller om det styrs av hormoner. Antagligen är det en kombination av båda."
Jag står där jag står framför bordet och försöker smälta att n valde bilböcker helt på egen hand. Mamma lägger till:
"Och det var ju väldigt lustigt, för när vi gick ut med dig i vagnen och det kom fram folk och tittade på dig trodde de alltid att du var en pojke. Bara för att du hade en ljusblå overall."
Åh. Tack mamma. Tack så mycket.
raise our heads
jag är också bästis med personerna på kundservice. kanske inte riktigt. jag fick svar på mitt mejl där jag frågade "vad har hääääääänt med statistiken?" (fast jag uttryckte mig lite mer samlat än så). de håller på att fixa den igen. gütt. måste ju kunna understödja mitt beroende.
i övrigt är det väldigt mycket...fysikplugg. läste alldeles innan i den extra boken jag lyckades tigga till mig av n/b så här dagen innan provet (!). mina ögon. ohh mina ögon. när man märker att ögonen klipper och huvudet faller bakåt mot nackstödet på fåtöljen...behöver paus. detta är min paus.
på franskan såg vi en svartvit film från 1946 som utspelade sig någonstans snöigt och handlade om en blind tjej som blev omhändertagen av en pastor och det slutade med att hon tog sitt liv. filmen saknade textning och var komlett onödig. det var bara en och en halv timme i mitt liv som är borta och aldrig kommer igen.
men visst. det är lugnt.
Bota mig
Så nu ska jag ta tag i det (det också) och köra ofta. Jag hoppas att skolan blir lugnare igen. Då kan jag hinna. Fast sen har vi HP om lite mer än en månad, åh usch. Det måste jag också förbereda mig för, fast inte riktigt än. Nästa vecka ska jag i alla fall övningsköra någon gång igen, och så ska jag ringa min chef och fixa så att jag kan jobba någon dag. Behöver pengarna ju.
Jag har varit inne på den här bloggen och läst. Faktiskt väldigt intressant läsning, och när jag fokuserar på det hon skriver om yrket/utbildningen kan jag nästan sortera bort rösten i mitt huvud som bara "du kommer inte klara det du kommer inte klara det sticka klippa sy du kommer inte klara det". Typ så. Jag hade aldrig problem med sprutor och sånt innan. Måste vara någon fix idé. Och jag vill inte ha det nu heller, för jag kan verkligen inte känna någon motivation att jobba som typ civilingejör och sitta och jobba på mitt lilla kontor med det enda målet att företaget jag jobbar för ska gå bättre, omsätta mer pengar eller utveckla nya bättre versioner av befintliga produkter.
Det är så inte motiverande.
Men det är kanske bara mig det är fel på. Jag försöker komma på ett yrke som är meningsfullt, och då är det klart att läkare ligger nära till hands eftersom de räddar liv och om inte det är bra vad är då bra? Men som sagt, jag känner inte att det är så rätt heller och jag vet inte vad jag ska göra för att komma fram till något. Jag kanske inte ska ha så höga krav. Om allt jag gör på min lediga tid är meningsfullt och stimulerande räcker kanske det för att jag ska känna mig nöjd med vad jag uträttar. Jag kanske inte behöver rädda hela världen med mitt jobb också?
Palla! Tänka så här! Nu ska jag leta upp ett fint äpple i kylen, eller något.
Inspiratör: Nina Hemmingsson
Hon är svinball. Här kan man se fler av hennes serier, något som jag rekommenderar. De kan kännas ganska deppiga, men det är satir gott folk, och hennes figurer är visserligen fula, men kommentarerna de fäller kan vara himla klockrena.
6. Vi går på de upplysta gatorna
Kom ta mig här ifrån jag vet hur man springer
Nej, jag har inte dött. Även om jag faktiskt drömde i natt att jag svängde benet över en fönsterkarm med avsikten att ta språnget. Dock blåste det kallt runt mina bara ben under nattlinnet jag hade på mig, huset var ett fult gult tegelhus och dessutom åtta våningar högt, så jag ändrade mig. Jag kravlade mig ner och stängde fönstret igen. Jag har bara varit lite bortrest.
Jag tror att det totala antalet spelade timmar under helgen uppgick till 13 . Härligt. Mina fingrar var inte blodiga (tack!) men jag var något öm i nack/rygg-muskulaturen. Inse hur krävande det är. Men stimulerande, naturligvis. Och vi gjorde massa najsa saker också. Typ bastade, i en bastu vi råkade hitta längst in i lokalen vi spelade i.
I alla fall, jag är jättetrött. Krävande helg, och sedan nationella slutprovet i Matte E idag.
Matten var jobbig, men kändes helt okej. På slutet orkade jag dock inte mer, så jag bedömde att jag kunde nå MVG utan att skriva något på sista uppgiften (slött!) och ansträngde mig därför inte. Kladdade lite på ett lösbad, mest. Fem minuter innan allt skulle lämnas in (total skrivtid: 4 timmar) fick jag plötsligt för mig att min lösning nog var grym och inte alls totalfel som jag hade trott och därför gett upp för fram till dess. Så jag skynda-skyndade mig att skriva av allt. Antingen är det totalt fel (90 % chans) eller så är jag värsta geniet (10 % chans). Jag gillade min lösning efteråt - lite som man gillar sin gulliga, knubbiga dotterson - men jag tror faktiskt att den är fel.
Jag har funderat kring bloggen. Typ vad jag vill med den och så. Kanske ska göra lite ändringar, men jag har inte bestämt mig än. Med tanke på hur fokuserad jag brukar vara, hur lätt jag brukar ha för att koncentrera mig kring en sak jag fascineras av...får vi se. Jes vet vad jag pratar om. Vi hade en givande disskusion kring detta i fredags.
Jag längtar efter att det ska komma nya saker. Som vår; nya ämnen (periodsskifte om en vecka); nya idéer. För att det skulle vara roligt, för att det skulle stimulera mig.
Appropå inget (j'adore):
Att ha cykel med cykelkorg. Åh vardagslycka.
Cold War Kids - typ Hospital Beds, Pregnant, We Used To Vacation. Riktigt bra. Älskar pianot i Hospital Beds som bara pam-pam-pam-pam, så fint. Och trummorna som bara pam-pam-pam. Ja. Jag borde absolut bli musikjournalist. Obsironi. Nej. Men de är grymma, för de berättar historier med sina låtar. Lovelovelove.
Grov bröd igen efter en hel helg utan. Glädje.
MItt nagellack som flagnar. Citat jag hösten -06:
Vill (och detta är en dikt din dumma idiot)
Jag vill dela ut mina drömmar till främlingar att stoppa ner i sina fickor som kakor
Jag vill upptäcka något nytt vackert
Jag vill mumla någons namn för tyst för att höras
Jag vill frysa i fler köer
Jag vill se snöflingor spetsas av solljus
Jag vill att nagellack ska flagna
Slutcitat.
.
Vi var aldrig lika bra som givarna vi la. / We were never as good as the cards that were dealt.