vi vill

Idag blev grusvägen utanför vår stuga omgrusad. Det kom en stor lastbil. Mina morföräldrar gick upprepade gånger till fönstret. De som säger att inget händer där har fel.

Det var en väldigt regning och stormig dag idag. Jag bestämde mig för att gå ut på min första promenad under tiden där uppe. Lämpligt väder, tänkte kanske jag. Jag lånade en lavendelfärgad regnrock som nådde till anklarna och var tre gånger för stor. Minst. Så gick jag ner till havet och höll på att regna och blåsa bort. Det gjorde mig lycklig.

Havet som ett vilt, fascinerande ting är en sliten och värdelös kliché, men det är svårt att inte tänka den när man balanserar på en hal träplanka på en stenpir och stirrar ut på det gråa havet när det skummar och kastar sig över stenarna framför en. Då jag är bättre än så ändrar jag mig och tänker annat sedan. Att jag tycker om havet för att det är oändligt. Och sommar för mig, då jag inte ser det så här resten av året.

Ny scen. Kan vara när som helst. Mm och mf trugar mig med mat. Frukost, lunch, fika, middag, kvällssnacks...

Ny scen. Jag och mm ligger på klipporna, solen står högt i himlen som är klarblå och badande barn skriker förtjust. Det blåser, men är varmt. Vi har precis kommit upp ur vattnet. Det är vi och invånarna på stranden. De flesta som semestrar där har åkt hem. Jag försöker lära morfar att använda en digitalkamera, vill att han ska fotografera mig och mm. Det går inget bra.

Ny scen, igen. Kväll, tisdag. Det är varmt och kvavt i rummet. Jag ligger och ska sova. Jag känner mig nervös på ett sätt som jag inte har känt mig sedan skolan fortfarande existerade. Det är en vecka så fullspäckad att det aldrig kommer att gå, imorgon största provet som jag inte har pluggat mer än en slarvig timme, prestationskrav ångest och stress välkomna.

Och när jag kommer hem möts jag av två brev på köksbordet, ett är från vägverket.

Varför har jag en känsla av att jag inte kommer kunna somna denna vecka?