(Sätt in rubrik här)

Vi har tömt skåpen och fått betyg. Det kändes ganska bra att berätta om framtidsplanerna för ing, eftersom det innebär att han nu har fått ett helt annat perspektiv över oss i klassen och vad vi vill göra i framtiden, än någon annan. Typ som Gud i teodicéproblemet - allvetande! Haha.

Igår kväll var det tältning och grejs på gräsplanen vid skolan, med mycket folk och det var rätt mysigt faktiskt. Jag kom dit sent, för först hade jag och a varit i skanör och övat inför imorgon. Jag var rejält trött och mina linser bara skavde i ögonen, men sen pratade jag med 'ro i telefon och hon sa att alla hade jättekul och att det var fri sprit, så det var inget att tveka om.

Imorgon nationaldag och klä vårt gemensamma flak (inte jag). Sen torsdag och det är verkligen inget jag fattar. Nu i helgen har jag fått ångest över mina framtidsplaner och tänkt att "det är kanske onödigt" att göra det jag har tänkt eftersom det blir som nöje, och "ska jag verkligen ta csn-lån för det?". Jag borde inte slösa pengar på sånt nu. Jag kommer att vara fattig i minst tio år framåt (tills jag har utbildning och riktigt jobb) och jag kommer aldrig känns det som kunna göra allt jag vill. Jag vill ju resa. Åka till fransk- och engelsktalande länder, eller kanske något helt annat land. Jag vill kunna flytta hemifrån - för jag vill helt allvarligt inte behöva bo mer hemma efter att jag åker iväg i höst - men jag tror inte att det kommer vara möjligt. När jag kommer hem till våren har jag inte pengar nog att lägga ut flera tusen i månaden på boende och mat.

Sådana här funderingar kan få allt att kännas helt hopplöst och "jag borde inte göra det här" för det är så onödigt! Oförnuftigt! Jag borde jobba nu och tjäna ihop ordentligt med pengar så att jag inte behöver återvända när jag väl har lämnat hemmet. En egen lägenhet skulle vara drömmen. Utomlands. I en stad i ett land vars språk jag kan tänka mig att lära mig, och på egen hand. Naturligtvis är det idylliskt som i alla drömmar, och en perfekt blandning av svensk trygghet, kontinentala ny-upplevelser och vackra gator, intressant kultur, mode och klubbkultur. Men en del av mig misstänker att var jag än åker kommer det att vara som hemma: fint ibland, vackra gator och inspirerande människor - ibland, men mycket grått, beige, betong och duggregn också. Tråkigt alltså.

Och det känns ju synd.

Jag är därför missnöjd med alla mina planer för tillfället och vet inte vad jag vill, eller hur jag ska göra för att bli vuxen. Det känns som att studenten ställer de kraven, att här är ett speciellt tillfälle som blir en markerad punkt på din tidslinje, NU är det dags att du ska ta ansvar, idag!, även om du inte behövde göra det alls igår. Det är lite jobbigt, men samtidigt är det så här jag vill ha det. Detta är inga krav som kommer utifrån - det är ingen som uppmanar mig att bli en mogen människa nu - snarare är det väl idag mer accepterat än någonsin att vänta sent med att bli vuxen. Men jag vill ju; jag vill själv att studenten ska innebära en skillnad. Nu har jag haft tre underbara år av total oansvarighet och jag vill fortsätta utvecklas som människa, och att bli mer vuxen känns som ett bra sätt att göra detta på.

Så vad jag vill ha är en egen lägenhet som jag själv inreder och håller efter, och ett fritt liv där jag själv måste ta ansvar och planera vad jag vill göra och vad som är viktigt varje dag, istället för att någon annan talar om det för mig. Inte som i skolan. Jag vill ha ett riktigt liv. Men jag är rädd att det kommer att göra mig besviken.

Det är kanske inte så bra som det verkar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback