vi vill

Den var så bra. Helt sinnessjukt bra, faktiskt. Stämningen, det svartvita fotot, musiken...ibland gick det små rysningar över hela låren och underarmarna, exempelvis när Ian Curtis (Sam Riley) kom ut ur sitt hus, gick uppför gatan och musiken började. Åhhh. Eller när de satt i bilen på väg till första konserten i London.

Sagolikt bra.

Men också:

Undergångsstämningen och vetenskapen om vad som komma skulle. Vänta på ett sammanbrott. Vänta på ett skrik som skulle slita itu skärmen.

Vi satt som på nålar där i slutet. Handen för munnen av förfäran och bestörtning.

Hur som helst, den stannade kvar länge och medan den pågick var det svårt att slita sig. Se den, gott folk. Se den.