Det här med manligt/kvinnligt eller De klädde mig i blåa overaller

Vi pratar om vad jag hade för favoritböcker, när jag var så liten att det var mormor och morfar som var tvungna att läsa de om och om igen för mig. I ett syfte att vara rättvis, och fördela uppmärksamheten jämnt över bordet frågar jag:

"Vad hade n för favoritbok?"

Hon funderar länge och väl, tvekar men minns:

"Det var de här bilböckerna. De gillade han mycket."

"Bilböcker?"

"Ja. Det var faktiskt de han tyckte bäst om."

Jag blir förvirrad.

"Men hade han inte påverkats utifrån? Hur gammal var han?"

"Nej, det var som han valde själv."

Hon berättar att hon som en medveten handling hade gett oss både dockor, bollar och bilar att leka med när vi var små. Och att faktiskt så hade jag valt dockorna , och n bilarna. Det var typ samma som gick igen i våra val av böcker.

"Men hade vi träffat äldre barn då? Såg vi på TV?"

Jag försöker hitta någon form av yttre påverkan som kan ha stöpt oss i dessa ideal, något tecken på att samhället är inblandat trots allt.

Mina försök är fruktlösa. Barnen vi umgicks med var precis jämngamla, och kan väl knappast ha influerat oss till att följa en gammal struktur om de inte heller själva var medvetna om den, och vi började inte se på barnprogram på TV förrän vi var "tre-fyra år".

"Det är mycket diskussion kring det. Huruvida vad vi väljer beror på att omvärlden påverkar oss, som vissa menar, eller om det styrs av hormoner. Antagligen är det en kombination av båda."

Jag står där jag står framför bordet och försöker smälta att n valde bilböcker helt på egen hand. Mamma lägger till:

"Och det var ju väldigt lustigt, för när vi gick ut med dig i vagnen och det kom fram folk och tittade på dig trodde de alltid att du var en pojke. Bara för att du hade en ljusblå overall."

Åh. Tack mamma. Tack så mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback