vi vill

Idag har jag jobbat...igen.

Imorse steg jag på 100:an. När jag tittade upp vinkade jen bakifrån bussen. Jag skrek ett ordlöst glädjetjut och slängde mig uppför gången. Jag tänkte inget, hade bara ett mål - att komma fram till jen, och inte ens det var ett uttalat mål - jag var bara överlycklig och formligen hoppade upp genom bussen.

När jag hade kramat om henne såg jag att folk på bussen hade vänt sig om i sina säten, och tittade på oss och log eller skrattade. Vänligt, men ändå lite frågande - typ: vad är det där för tjej som beter sig så underligt?.

Haha.

Fint att hon är hemma i alla fall. (Till jen: Fint att du är hemma. Vi ska ha kul. Väldigt.)

Och ikväll....ikväll kommer min släkt. De ska ge mig presenter. Grattis nitton år. Det är inte stort. Det var en månad sedan studenten. Exakt en månad. Det är lite större. Men så fyller jag inte år riktigt än.

På jobbet idag, en liten flicka i turkosa kläder. Turkos topp, turkosa byxor. Ljust hår, och definitivt på lågstadiet. Hon stod framför ett snurrställ med klistermärken och ettiketter, och på huvudet hade hon ett par hörlurar. Sånna stora. Runt halsen hängde en svart mp3-spelare.

Och just när jag råkade titta tillbaka lyfte hon sina armar. Flytande, graciösa rörelser, som en balettdansös flög genom mitt huvud. Till musiken. Jag kunde se det på hennes ansiktsuttryck, bortkopplat fast ändå där, att hon rörde armarna till en låt som spelades på hennes mp3.

Hon stor bakom ett bord med böcker. Jag såg inte de gula clogsen. Inte förrän senare.

Fast ska man resonera väger nog det gulliga i att hon står där och är ett med musiken upp. Liksom, de där clogsen har hennes föräldrar köpt till henne. Helt säkert. Men det är hennes musik.