vi vill

Fuck träningen - jag saknar jamen men det får gå. Att lära sig vad fristående dykarutrustning heter på franska känns inte nyttigt men nödvändigt. Vi har de konstigaste böjningarna och verbformerna som är fysiskt möjligt, och eftersom jag inte är klok gick jag med på att skriva fysiktävlingen på torsdag. Samma dag.

Jag är både glad att jag bestämde mig för att göra det och har ångest över att jag kommer att vara sämst och önskar att jag kunde ändra tillbaka. Jag har bestämt att om jag klarar en uppgift är jag duktig. Faktiskt. Vi fick se förra årets prov. Om jag klarar en uppgift är jag jätteduktig. Men vi har i alla fall en sådär fem timmar på oss.

Och det ska bli kul. Jag är störd. Men detta var vad jag ville, hela tiden - jag ville göra det, även om jag vet att jag suger så mycket mer på fysik än vad alla runt omkring mig tror. Jag är bara bra på att låtsas, och plugga upp mina kunskaper en kväll innan proven. Detta tar jag upp här eftersom jag inte kan prata med någon om det, för gör jag det säger de lägg av, du är ju bra på fysik.

Är man bra på något tas man totalt inte på allvar när man säger att man inte kan det man ska kunna. Och ångesten man känner - ledsen, men den viftas bort ganska så mycket. Fast om jag tänker efter är det kanske värre om ingen förväntar sig något av en, om alla tar en på orden när man säger att man inte kan, eftersom de förväntar sig att man inte ska kunna.

Gud vad jag tar saker för givet.

Jag längtar till lördag då jag ska till stan. Det var evigheter sedan. Ska lämna in mina stövlar på lagning för de nedslitna klackarna, samt köpa nya jeans och en ny tröja. Pappa sa att jag kunde få en tröja av honom - alltså, jag får köpa den med hans pengar - när jag sa att jag alltid fryser här hemma. Det har jag visserligen sagt hela vintern. Jag blev jätteglad. Helt gulligt. Så nu ska jag köpa världens bästa och varmaste tröja.

Pinsamt precis:

Telefonen ringde. Jag svarade. Det var inte till mig, och så skulle jag besvara frågan "när tror du han kommer hem?".  Jag svarade "åh, jag vet inte, lite innan fem kanske". Sedan tittade jag på klockan. Hon var tjugo i sex. Åh. Bra koll.

Lyssnar på min nya kärlek. Jag kände mig inte så här innan men nu gör jag det. Lugnande i alla fall. Skönt att inte behöva tänka på annat.

Bara två veckor kvar till lovet nu. Ska bli underbart verkligen. För de som inte håller räkningen är detta vecka nummer två av mardrömmsveckor (för den första räknade jag som noll. Som typ Patient 0 - den som sjukdomen utgår från). Denna och nästa kvar nu. Jag prioriterar att vara effektiv. Då kan jag kanske, kanske hinna roliga saker också.